Ett bröllop och en begravning…

Det senaste halvåret har bjudit på stunder av oändlig glädje men också djup sorg…

emilemma-15-nov.jpg

Min mamma Inga-Lill fick till min förtvivlan en stroke några dagar före vårt bröllop. Hon klarade sig någorlunda bra men var kraftigt medtagen av händelsen. Hon kunde dock till min stora glädje vara med vid vigseln – ett av de finaste minnena från den dagen är då vi stod vid altaret och jag vände mig om och vinkade till henne. Hon vinkade tillbaka och då visste jag att hon såg oss och att hon var lycklig över denna dag som hon sett fram emot så oändligt mycket.

Vi hade ju spenderat timtal i telefon under flera månader tillbaka, haft så fantastiskt roligt och diskuterat allt kring bröllopet in i minsta detalj. Hur brudbuketten skulle se ut, vilken brudklänning jag skulle ha, var bröllopet och festen skulle kunna vara någonstans och tusen andra saker. Stroken kom som en chock för oss alla mitt uppe i alla dessa förberedelser och allt stannade av för mig. Underbara Ruth, Håkans mamma, ställde upp som en ängel och höll i allt utöver det hon redan hade åtagit sig eftersom jag var på sjukhuset med mamma varje dag. Hon såg till att allt ändå klaffade och utan henne hade det inte blivit något bröllop utan bara ett stort kaos!

3 dagar efter stroken vaknade mamma till, halva ansiktet var förlamat och hon hade svårt att tala. Hon var chockad och förtvivlad över det som hänt och hon kämpade för att få sagt hur hon önskade sig de sista detaljerna inför bröllopet. Katarina och Christer skulle få en likadan bukett som de hade på sitt bröllop eftersom de firade 20-årig bröllopsdag. Pappa skulle ha en knapphålsblomma i samma färg som mammas dress. Mängder med detaljer som skulle ordnas inför bröllopet och som hon hade inom sig, men inte hunnit säga före stroken försökte hon nu få ur sig. Hon ansträngde sig till det yttersta för att få allt sagt.

Det var länge ovisst om mamma överhuvudtaget skulle kunna vara med ens på vigseln men hon fick permisson från sjukhuset några timmar. Min syster Katarina ordnade med taxibuss fram och tillbaka till sjukhuset i Halmstad och mammas underbara vän Inga-Lill ställde upp som stöd och sällskap så hon skulle orka närvara i kyrkan. Min sorg var stor över att mamma var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset efteråt men hon orkade inte sitta upp mer i sin söndervärkta kropp. Saknaden efter henne var enorm, hennes självklara plats vid honörsbordet stod tom och det var som att hon fallit på målsnöret.

Mitt i sorgen fanns ändå en stor tacksamhet över att hon trots allt överlevde stroken och kunde uppbåda såpass krafter att hon kunde närvara under en kort men så viktiga stund i mitt liv. Det kunde gått så mycket värre och jag känner tacksamhet inför hur fint allting ändå blev. All glädje och omtanke från er gäster gjorde att dagen blev ett underbart minne trots att en av de viktigaste människorna i mitt liv inte kunde vara med resten av kvällen!

Hösten har därefter varit tung och till sist orkade mamma inte mer, hon somnade stilla in mina armar i kvällningen den 8 november 2007. Hon har nu fått frid från all smärta och kamp och Emmas lilla dikt från i våras som vi hade med på bröllopsinbjudningarna fick med ens en djupare innebörd. 

Ge mig din själ, dikt av Emma

”Lugna drömmar samlas häromkring oss.

När vi dansar hos solnedgången vi oss närmare morgonen kommer…”

Emil och Emma har varit ett stort stöd i sorgen, tillsammans har vi följt mamma hela vägen till den sista vilan. Vi har hjälpts åt att bädda ner henne i hennes lilla vita kista och hon ligger där nu så gott och ombonat i sina egna sängkläder med mängder av gosedjur runt sig. Emil och Emma blev de som tydligast insåg att det inte är mormor själv som ligger där utan bara hennes kropp vilken inte orkade mer – hennes själ däremot finns inom oss! Vi måste bara fråga för att få svar och lyssna för att höra henne…

Lilla mamma,

vi älskar dig så innerligt och vi har alltid känt hur innerligt du älskar oss – din kärlek och omtanke har överskuggat allt annat i ditt liv. Du kämpade så in i det sista för att hålla dig kvar för att inte orsaka oss sorgen och smärtan att förlora dig. Jag vill att du ska veta att jag i mitt hjärta förstår att din kropp inte orkade mer, jag förstår att din själ var tvungen att släppa taget… Jag låter dig gå mamma, jag släpper dig fri. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig, men att se dig lida så är mer än jag mäktar med.

Det var i dig mitt hjärta slog sina första slag. Det var i din varma famn jag tog mina första andetag och det var till dina trygga armar jag tog mina första steg. En mors kärlek till sina barn övergår allt, inget är starkare än det. Vi möttes i kärlek och skiljdes likaså. Lika överväldigande som kärleken är då man första gången håller sitt barn i sin famn, lika överväldigande är sorgen då man för sista gången håller sin mors hand i sin. Du såg in i våra ögon när du gick och du tog dina sista andetag i min famn. Du gick genom mig och fyllde mig med fullständig tro och trygghet i att vi möts igen. Du gav mig styrka att förlora dig och du gav mig kraft att känna din hand bli kall och din kropp bli tom… Du lät din själ omfamna mig som så många gånger förr och du lät mig känna och se att du fick frid. Jag vet nu att du är ständigt med oss, det var bara din kropp som inte orkade mer…

Vi möts igen – själar som älskar varandra så de följs alltid åt! När vi dör blir det som innan man föddes. Man vilar en stund i den friden och sedan finner man varandra igen… /Pernilla

 

Kärleken är, sång & text Jill Johnsson

Här, i den stilla gryningen, kan jag känna allting andas igen. Dom tunga molnen drev iväg med vindarna. Inga tårar ifrån himlen blir till regn. Vi hör orden i en sång som finns kvar här i våra hjärtan, vi i lugnet efter storm. En ängel flög förbi mot himmeln så fri, men hon lämnade sitt leende på vår jord. Som en sol som värmer oss, som en himmels stjärnebloss så vi kan betrakta livets skeende med en tro, Kärleken är.

Och när natten sänker sig, är vi trygga i varandras andetag. En vind som smyger sig intill, bär en doft utav vilda rosor. En ängel flög förbi mot himmeln så fri men hon lämnade sitt leende på vår jord. Som en sol som värmer oss, som en himmels stjärnebloss så vi kan betrakta livets skeende med en tro, Kärleken är.

mamma-o-milla.jpg

Tack för allt mamma, jag älskar dig! /Milla

One comment on “Ett bröllop och en begravning…

  1. […] hon en människa med integritet mitt i livet som ivrigt diskuterade med svärmor om servetter till bröllopet och propsade för att vi skulle enas om vita linneservetter (svärmor ville ha pappersservetter) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s